Jordbegravning var tidigare det allra vanligaste sättet att begrava sina anhöriga. Först i slutet av 1800-talet började man skapa krematorieugnar för kremering och urnsättning. Motiveringen bakom kremering var att det var gynnsamt med tanke på smittspridning. Idag finns det även en miljöaspekt bakom synen på kremering kontra jordbegravning. Det var också i slutet av 1800-talet som de första begravningsbyråerna startades och följdes snart av flera. Personalen på en begravningsbyrå guidar de anhörige genom beslutet kring begravningsform.
1800-talet
De första ugnarna konstruerades alltså i slutet av 1800-talet. De värmdes upp med koks, olja eller gas. Man utvecklade en metod för att syret inte skulle komma åt kroppen under förbränningen utan kropp och kista skulle omskapas till aska bestående av mineraliska ämnen. Askan blandades med sand och lades sedan i en urna för att gravsättas i vår. Den första kremeringen i Sverige skedde i oktober 1887 i ett krematorium nära Hagalund i Stockholm.
Det fanns ett motstånd mot kremering inom den kristna kyrkan eftersom man i sin förkunnelse undervisade om uppståndelse till evigt liv vid den yttersta dagen. Redan i slutet av 1800-talet kom trots allt en öppning för att kremering inte bröt mod god kristen sed. Valet låg därmed hos de anhöriga att besluta om kremering eller jordbegravning. Ett beslut som tas tillsammans med den begravningsbyrå man anlitar.
1900-talet
Omkring 1930 anlades det flera anläggningar på olika orter i landet. I slutet av 1900-talet hade antalet anläggningar ökat till ett drygt 70-tal.
Vid den tidpunkten var det cirka 68 % som valde kremering i samband med dödsfall. Endast Storbritannien och Danmark uppvisade högre siffror. Enligt en stor begravningsbyrå som finns över hela Sverige är kremering idag fortfarande vanligast.
På 1990-talet började man fråga efter kremering av husdjur. Ibland valde man kremering som ett sätt att bli av med kadavret, men önskemål om separat kremering ökade för att få möjlighet att lägga askan i en urna och ordna med gravsättning. Det finns ingen specifik begravningsbyrå för djur, men personalen på kremeringsanläggningen får fungera i dess ställe.
2000-talet
Ända fram till 1 juli 2016 fanns det en särskild rutin för att ta vara på metallen från inopererade knä-och höftleder och andra metalldelar från frakturer. Metallerna förbrändes inte i krematoriet utan grävdes ner på kyrkogårdsmark. Begravningslagen tillät inte att metallerna återvanns så som man gjorde i till exempel Finland och Danmark. Svenska kyrkan försökte tillsammans med Sveriges Begravningsbyråers Förbund och Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbundet att påverka Regeringen att ändra lagen. 2012 startades en utredning kring detta och 2016 ändrades lagen så att metallerna kunde återvinnas och överskottet tillfalla Allmänna arvsfonden. Tre år senare hade man återvunnit 60 ton metall och Allmänna arvsfonden hade fått 100 milj kronor.
Idag är det så många som drygt 80 % som väljer kremering och i Stockholm ligger motsvarande siffra på drygt 90 %.
Orsaken till det ökade antalet kremeringar är flera. Miljötänk och platsbrist är vanliga aspekter. Den nya lagen om begravning inom en månad från dödsfallet gör också att fler väljer kremering för att sedan hålla anordna en minnestund med hjälp av en begravningsbyrå. Då med enbart urnan i stället för kistan på plats under ceremonin.
